Sätter du plåster på alla dina sår?
I dagens samhälle tänker vi ofta att en person är svag när den visar sin sårbarhet. Det har jag också gjort. Jag var livrädd för att uppfattas som svag. När jag tänkte på mig själv som svag kände jag mig annorlunda, mindre värd och rädd för att inte få vara med. Jag kämpade med näbbar och klor för att upprätthålla en fasad av styrka. Jag var rädd för att visa för mycket känslor och det jag stod för.
Det satt långt inne för mig att våga erkänna och visa att jag inte kunde eller visste allt. Att jag inte alltid var stark och osårbar. Jag tyckte inte om att vara nybörjare, inte ha koll på läget. Det kändes som att jag blottade mig, som om jag ställde mig naken på torget och andra stod och skrattade åt mig, hånade mig. För jag hade satt ett likhetstecken mellan sårbarhet och svaghet, annorlunda, värdelös, mesig och känslig. Jag var rädd och ville inte att min fasad, mitt yttre, skulle avslöjas.
Vad var det som jag egentligen kände och gjorde? Eftersom jag var rädd för hur människor skulle bedöma mig. Ville jag inte visa mina känslor, som gjorde mig sårbar, utan jag valde att döva mina känslor. Genom att argumentera ännu mer för min ståndpunkt, att människor skulle tycka eller göra som jag. Jag körde bara på, allt för att få min vilja igenom. Jag lyssnade inte speciellt mycket på hur och vad andra upplevde och sa. Eftersom jag inte vågade känna efter i mitt inre för jag var rädd att mitt yttre skulle falla sönder. Ett yttre som var fyllt med allt som kunde visa på hur bra jag var. Pengar var viktigt, att ha det senast och rätt prylarna, se snygg ut, umgås med de rätta personerna och vara med där det hände.
Jag låtsades som om mitt synsätt och beteende inte påverkade andra runt omkring mig. Flydde ansvaret över mig själv. Fast innerst inne fanns önskan om att bli sedd för den jag var. Att få älska och bli älskad, helhjärtat, utan några garantier. Att få välja att vara glad och tacksam. Att få våga tro på att jag är good enough.
Jag delar Brené Brown’s forskning och tankar, om att många väljer att döva sin egen sårbarhet på olika sätt. Genom att äta så att det leder till övervikt eller ohälsa. Någon fastnar i beroenden i medicin eller droger. Vissa gör det för att de är högt skuldsatta. I dagens samhälle vill vi göra osäkert till säkert. Vi vågar inte tro på tillit och mysterium, allt ska kunna förklaras så att det känns tryggt. Vi vill att allt ska vara perfekt och säkert, osäkerhet och otryggt gillar vi inte. Vi fortsätter döva vår känsla av sårbarhet när det är tillhörighet och kärlek som vi innerst inne söker.
Nu mera försöker jag se och känna att ur sårbarheten kan kärlek, glädje, tillhörighet, mod och medkänsla växa fram. Vilket kan leda till äkthet, hopp, ansvarstagande och inte minst medkänsla. Jag tror och vet att när du väljer att våga vara sårbar, hjälper det till att hitta din inre kompass. Det som ger dig mål och mening i ditt liv. Hur du väljer att leva livet och hur du vill må när du lever det. Jag tror att du kan hjälpa andra att våga vara såbara genom att du lever efter din inre kompass.
När jag ser tillbaks, på hur jag valde att tackla min sårbarhet. Ser jag det som att jag satte på ett plåster så fort jag fick ett litet sår. Allt för att dölja min sårbarhet. Tänk om jag istället hade luftat mina små sår. Tänk om jag hade tagit hjälp av en terapeut, psykolog eller coach för att få bort de stora bandagen för att kunna hjälpa såren att läka. Hade läkningsprocessen gått fortare då? Enligt mitt synsätt hade det troligtvis gjort det.
