Kan vilse i svampskogen leda till insikter?
Förra veckan upplevde jag ett stort behov att få komma ut i skogen. Jag saknade doften och ljuden från skogen. Ville andas frisk skogsluft och känna höstkylan i ansiktet. Hade en längtan efter att få vara själv och ändå tillsammans med naturen. Behövde sortera mina tankar som flög högt och lågt. Var även nyfiken på om det fanns några svampar som väntade på mig i skogen.
När jag kom utanför dörren möttes jag av solstrålar, blå himmel och krispig höstkyla. På med en tunn mössa och fingervantar, nu var jag redo för en skogstur. Äntligen, hela kroppen var förväntansfull. Strosade iväg och kom så fram till skogen. Där möttes jag av tystnad, stillhet och något enstaka fågelkvitter. Gran, tall och lövträd stod stilla och sträckte sig mot den blåa himlen och njöt av solens strålar. Ljuvligt!
Så gick jag där och väntade på att alla tankar skulle hitta sin plats och att svampen skulle stå där mitt framför mig. Svampen visade sig först och jag fick känna mig rik och lycklig för en stund. Fast de där tankarna som jag hade hoppats på skulle hitta sin plats bara snurrade runt och runt. Efter några kilometer bad kroppen mig att stanna, fast jag malde på i min iver att hitta lösningen på alla tankar. Till slut skrek kroppen ”Stanna!!!” Jag hittade en sten som jag sjönk ner på. Tankarna snurrade än värre i huvudet och plötsligt blev det stilla. Jag lyfte blicken upp mot trädtopparna för att sedan långsamt låta blicken sjunka ner mot marken. Så höll det på en stund. Till slut kunde jag uppleva att jag hade landat, blivit medveten, ja både närvarade och härvarande. Först då kunde jag ta in naturen, jag såg, hörde, upplevde och kände doften av skogen. Jag hade fått nya perspektiv. Nu kunde jag börja placera och sortera mina tankar. Såg hur vissa skulle sorteras och prioriteras in högt upp, som i toppen på trädet och vissa längre ner, som nere bland rötterna i marken. Insåg även att vissa av mina tankar inte ens vara mina egna utan andras tankar som jag omedvetet bar med mig. De valde jag att slänga bort, för de kunde jag inte påverka eller att de var bra för mig. Plötsligt lade jag märke till att både knoppen och kroppen lättare. Sorteringen och prioriteringen var klar för denna gången. Jag var nu redo för att gå vidare.
Efter en stunds promenad fastnade blicken på några svampar ut med stigen jag gick på. Plockade svamparna och när jag lyfte blicken såg jag fler. Nästa gång jag lyfte blicken såg mer svampar längre bort. Så höll jag på tills jag insåg att jag inte visst var jag befann mig, stigen syntes inte till. Det slog mig att jag var vilse. Jag hade bara följt svamparna utan att lyfta blicken för att hålla koll på var jag var. Först blev jag lite stressad. Skulle jag hitta stigen? Åt vilket håll låg den? ”Ta det lugnt!” tänkte jag.
Jag stannade upp, lyfte min blick för att få ett nytt perspektiv och andades. Blundade och i minnet såg jag tillbaks på hur jag hade tagit mig hit. Började gå tillbaka åt det håll jag försökt minnas att jag kom ifrån. Plötsligt hittade jag ett nytt fint svampställe, fick åter igen känna mig rik och lycklig. Denna gången tappade jag inte fokus utan gick sedan vidare på min tänkta väg tillbaka till stigen. Till slut fann jag stigen som jag letade efter, vilken känsla. Jag kunde andas ut och gå vidare i lugn och ro.
Väl hemma satte jag mig ner för att tänka igenom det jag hade upplevt under min skogstur. Jag insåg att jag hade hittat några strategier som kan vara till hjälp framöver i livet vid olika tillfällen.
Våga stanna upp, lyssna till kroppens signaler, den ville hjälpa mig och säga mig något.
Byta perspektiv, lyfta blicken och se mig omkring.
Observera och inte döma mig själv.
Byta tillstånd, vilket tillstånd är nyttigt för mig just nu.
